Efter en lyckad kvaltävling där jag kommit billigt undan i lagom fartfyllt träningstempo och med bra fokus på orienteringen kände jag mig ganska lugn inför långdistansfinalen. Det enda lilla frågetecknet var en förkylning som håller på att bryta ut, men som tillsvidare inte stört så det borde väl gå minst en dag till.
Stämningen på starttröskelområdet var ganska avslappnad och vi som hade sens starttider satt och småpratade i Finlands tält. Tur att lagtälten denna gång var i skuggan där det bara var lite drygt 30 grader varmt. Vi hade haft en del diskussioner om uppvärmningens vara eller inte vara, men jag valde att värma upp i stort sätt som vanligt. Det blev en dryg kvarts cykling på det lilla uppvärmningsområdet vid starttröskeln och sedan runt en kvart till fram till den egentliga starten. Vägen mellan starttröskeln och starten var inte snitslad utan man fick en karta från starttröskeln. Det passade mig bra för då fick man lite tid att ”läsa in sig på kartan” och komma in i orienteringstänket innan själva starten. Italienarnas enda hopp på damsidan startade tre minuter före mig och precis som jag väntat så filmade tv och fotografer ivrigt hennes start. Det är bra när man ör förberedd på den här typen av saker så stör det inte. Innan start fick vi först en minut tid att titta på själva tävlingskartan. Den använde jag till att leta fram alla stora berg och dalar för att kunna göra bra vägval. En minut innan start fick jag min egen tävlingskarta med banan inritad fram till kartbytet.
Till första kontrollen fanns egentligen inget vägval. Bara följa den enda stig som gick från starten fram till stora asfaltvägen och sedan över bron och upp i en liten by. I byn fick man sakta ner för att uppfatta vad som var portingång till hus och vad som var riktig väg. Jag kom bra igång och hittade ett tempo som kändes raskt, men inte helt max. Jag brukar gå ut hårt, men på grund av värmen och de många backarna valde jag att ta det lite lugnare. Till andra kontrollen fanns ett tydligt rundande vägval nästan helt på asfaltväg. Redan i starten hade jag hunnit se att det faktiskt var enda vettiga alternativet. Alla kortare vägar gick in på förbjudna stigar, slutande stigar eller annat konstigt. Alltså rakt ner från kontrollen och ut på asfaltbanan. Dags för första stigningen. Kändes lite tungt i benen och mjölksyran började komma, men fungerade ganska bra trots allt. Sista biten var svagt uppför på grusväg. Fram till första vätskekontrollen hade jag hunnit göra lite vägvalsförslag i starten. På asfaltsträckan till tvåan han jag läsa klart vägvalet mellan tvåan och trean och kom fram till att det enda rimliga är att hålla höjden och hoppas att småstigarna som går nästan rakt till trean är vettiga och går att hitta. Stigarna visade sig vara jämna och fina att cykla på med undantag av en mycket kort stenig bit. För säkerhets skull stannade jag till i två korsningar och finläste kartan för att inte göra fel. Från trean till fyran var det också småstig som gällde fram till en fartfylld nedfart på asfalt där man skulle vända in på en småstig mitt i backen. Som landmärke fanns en stenmur. Direkt efter muren skulle stigen gå in. Likväl kom den lite fort så jag fick nödsvänga in lite efter korsningen och sedan åka in på den riktiga stigen. Från på väg in till fyran såg jag Marika som startat sex minuter före cykla iväg mot femman. Hon måste ha haft cykelhaveri eller bommat grovt. Det var inte läge för mig att bry mig om den saken. Från fyran såg det ut att gå en liten genväg precis under kontrollsträcket mot femman. Det gick massor av cykelspår in på grusvägen, men 50 meter bort tog det stopp vid ett hus och man kunde se att alla hade vänt. Så det blev att runda via asfaltvägen i alla fall. Åter en ganska brant backe upp. Sedan in på en grusväg mellan husen. Det såg verkligen ut att gå rakt in på gården, men vägen fortsatte och jag kom till kontrollen. Därifrån var det bara grusväg rakt upp till asfaltvägen och första vätskekontrollen.
Jag passerade Marika i backen upp samt en fotograf som nästan blev överkörd.
Jag hade så mycket vätska kvar i min Camelbak att jag bara stämplade och fortsatte. Eftersom det skulle vara brant ned så räknade jag med att bli nog nedkyld av fartvinden så jag tog inte heller något vatten att slänga på mig. Till sjuan fanns egentligen bare ett vägval. Full fart på asfaltvägen och så en liten stig brant ner. Det satt lite varningstrianglar för svår backe i början av den lilla stigen och då man inte kunde se vad som kom bakom guppet så valde jag att springa en bit. Det hade inte behövts, men ”better safe than sorry”. Väl nere vid kontrollen så fanns det inte mycket annat att välja på än upp. Två alternativa vägar, men jag upplevde att den vänstra såg enklare och kanske lite mindre backig ut. Jag tyckte inte att jag tryckte på så väldigt hårt i backen upp, men jag närmande mig med fart Italienskan som är känd som ganska stark cyklist. Väl uppe var jag ikapp. Jag saktade in och dubbelkollade vägen innan jag dundrade iväg neråt efter henne på grusvägen. När vi kom ut på asfalten på platten cyklade hon sakta så jag drog förbi och fick direkt en lucka. Kontrollen var enkel bara man såg till att ta den vänstra av de två grusvägar som gick in från samma korsning. Till nian var det kort och bara att följa med så man svängde i rätt korsningar. Lättcyklat och ganska platt. Hade redan på den långa sträckan till åttan funderat lite på vägvalet nian-tian, men kände att jag ville vara helt säker för att inte göra något helt galet. Så jag stannade till vid nian och läste kartan ordentligt. Det enda vettiga är nog att ta den lilla branta stigen upp och sedan köra grusvägen uppe på höjden tills man kan åka grusväg rakt ner till kontrollen. Italienskan hann precis ikapp när jag lämnade kontrollen. En av fördelarna med vägvalet var att hela backen upp var i tät skog och betydligt svalare än i stekande sol. Det mesta gick att cykla men en bit fick man springa. Jag passerade tre åkare i damklassen på väg upp. Ser ut som det blir stora tidsskillnader i den här tävlingen med tanke på att vi hade tre minuters startintervaller. I backen ner till kontrollen var det mycket lösgrus så jag tog det försiktigt och körde ibland på gräset. Från kontrollen fortsatte utförsåkningen ner mot vår först kontroll. Jag stannade till i en korsning som verkade mystisk och säkrade in rätt väg. På platten på asfalten mot elfte kontrollen läste ja vägvalet till tolvan. Jag var tveksam på de små stigarna till vänster och valde den större lite längre till höger. Jag fick åka länge på asfalt i moderat stigning och sedan brant upp på grusväg. Började kännas riktigt jobbigt på slutet av backen. Tur man såg husen på toppen närma sig. Så blev det lite ner och på samma väg som till åttan en bit och upp i en liten by. Man fick igen vara noga för att hitta den rätta stigen till kontrollen. På väg tillbaka från kontrollen mötte jag italienskan och kunde dra den slutsatsen att vänster vägval varit något snabbare för hon hade nästan kommit ikapp mig igen. Från tolvan var det mest ner och asfalt tillbaka till vätskekontrollen. Nu försökte jag få med mig en flaska med vatten att ha i bakfickan på cykeltröjan, men de erbjöd i motsats till vad som utlovats endast öppnade flaskor så jag nöjde mig med att hälla en flaska på mig och dricka lite ur en till. Hoppas att det inte är några jätteöverraskningar på slutet av banan, men enligt uppgift skulle vätskekontrollen ligga vid 65% och då ska nog min dricka räcka. Till fjorton var det asfalt och så in på en grusväg. I sista stund kom jag på att det senare avtaget jag tänkt använda inte gick igenom och räddade situationen med en liten loop in på tidigare avtaget. Två österrikiska herrar hann förbi. Backen som jag trodde skulle vara upp visade sig vara ner. Inget som direkt gjorde mig olycklig. Däremot var stigen lite liten med tanke på att jag förväntat mig grusväg hela vägen till kontrollen. Det var bara att stoppa och kolla. Lite surt mitt i backen, men ville vara säker. Förklaringen var att den grusväg jag tänkt ta gick genom en gård med ett stängsel som jag inte sett på kartan och vi var tvungna att åka den lilla stigen vid sidan. Italienskan hann ikapp mig under stoppet och hängde på in till kontrollen. Jag hittade inte genvägen in så jag fick ta en liten runda på grusvägen. Från kontrollen var det grusväg rakt ner och in på den bekanta vägen till åttan. Eftersom femton var kartbyte så gick det inte att läsa några vägval, men jag tog en energigel i farten för att orka tänka klart på den nya kartan.
Förhoppningen var att det bara skulle finnas en stor backe kvar. Tycker vi har klättrat ganska mycket redan. Tog den nya kartan mer eller mindre i farten och kunde snabbt konstatera att jag måste cykla ut till asfaltvägen och första korsningen innan jag behöver ha vägvalet klart. Det var mycket riktigt sista stora backen upp till sexton, men lurigt vägval. Väl i den avgörande korsningen så var det bara att stanna och läsa lite till. Italienskan som var precis bakom hade tydligen bestämt sig för hon drog iväg på asfaltsrundningen till höger. Jag tyckte att det såg lite långt ut och segt att slita i solen uppför så jag valde rakt på småstigen. Först var det en bit asfalt och så blev grusvägen allt mindre tills den övergick till vandringsled. Jag passerade en uppfriskande bäck och sedan blev det så brant att jag fick springa en bit. Kände att benen nog fått jobba en hel del. Men nu var det sista stora backen så det var bara att kämpa på. Med tiden planade det ut lite och resan fortsatte på cykeln. Väl uppe var det en stump plan asfalt innan sista branta asfaltstigningen. Hade haft gått om tid att kolla vägvalet till sjutton och konstaterade att rakt var en alltför stor risk. Så här långt in i loppet och trött efter en lång stigning så var risken att bomma stor samt att inte orka köra tekniskt. Alltså vände jag vid kontrollen och dundrade utför alla serpentinsvängar på asfaltvägen. Suck, danskan som startat sex minuter efter kom emot på tok för fort och trampade uppför som ett jehuu. Hon skulle nog hinna ikapp ännu. Lag dundrade i alla fall på ner för asfalten, ja italienskan kom också emot och jag kunde konstatera att mitt vägval varit något bättre, men ingen stor skillnad. Sjutton var inne i en by, men med tydliga korsningar. Likaledes var aderton bara att rulla ner till huvudvägen och åka ut på åkern. På väg till nitton mötte jag åter danskan. Valde att köra vänster väg via parkeringsplatsen och kom då enkelt ut till åkerkanten och stigen som med tiden gick ner till älven och kontrollen. Till tjugo fanns inget vägval. Bara Att följa älvkanten som var något slags stenkant och ingen tydlig stig. Lite som att cykla kullerstensgata eller liknande. Jag skulle svänga in på en stig bland husen. Såg något som jag uppfattade gå in på en tomt och fortsatte. En bit längre fram gick en tydligare stig upp. Men sen verkade allt konstigt. Eftersom det satt en varningsskylt och snitsel som hade med vår tävling att göra så visste jag att det måste finnas på kartan. Hade en idé och cyklade en bit in, men såg ingen kontroll och cyklade en bit åt andra hållet innan jag kom på hur det hängde ihop. Den första stigen som jag inte svängt upp på var den rätta och jag var lite för långt. Cyklade tillbaka till kontrollen och kom dit samtidigt med danskan. Var lite sur på mig själv. Skulle jag nu igen bomma bort en medalj på slutet. Cyklade de sista två kontrollerna bakom danskan. Det var bara att följa älven och snitsling. Väl i mål gick danskan in som klar segrare i egenskap av sist startande så var det klart. Jag gick till min lättnad in på en andra plats och kunde efter tre minuter konstatera att det var slutgiltigt. Italienskan som gick i mål strax efter blev trea. Tur att bommen på slutet inte hade någon praktisk betydelse för min placering. Liksom de flesta andra firade vi målgången med att hälla några liter vatten över oss. Man blir ganska varm av att cykla i drygt 35 graders värme. I väntan på prisutdelning fanns det även tid att gå ner och svalka sig i älvens kalla och klara vatten direkt från Alperna.
